I korta drag då: Vi höll på att blåsa bort i hamnen, träffade Jimbo the Gym Boy, åt maaaaaaaaaaaaagiskt bra pizza (vill ha pizza igen. Helst den) och Linda stormade in på lördagen mitt under en powernap och skänkte ny energi till gruppen. Vi fick veta att Johanna aldrig skulle döpa sitt barn till Torflöjt och dansade till C'est la vie igen för första gången på år och dar och alla danssteg satt kvar. Vi körde även drickleken Kamelryttarens hemlighet och kände oss som 18 år igen – enda skillnaden var väl egentligen att frågorna inte längre löd "vem kommer haffa flest ikväll?" utan istället "vem skulle med störst sannolikhet åka dit för skattefusk?"

 

Äeh, helgen fick mig återigen att påminnas om hur mycket jag uppskattar den här gruppen människor. Det känns bara så jäkla skönt att man inte behöver vara rädd för att falla i deras sällskap för att man alltid landar mjukt, så att säga. Det kanske är det som är äkta vänskap, vem vet.