Tre musikögonblick 2017
Fortsätter på temat musik och tänkte berätta om tre ögonblick från det gångna året som blev filmiska tack vare musiken. För det är nästan den största anledningen till varför jag överhuvudtaget lyssnar på musik, för att jag ständigt jagar de där filmiska ögonblicken i livet. Här är tre stycken jag minns från 2017:
(och jag försökte vara lite snajdig och lägga till musiken från youtube men lyckades inte få så bara själva spelaren syntes dessvärre... jaja. Kan inte svara för hur det kommer se ut i mobilen heller, men på dator ska det fungera.)
Det var första dagen på Londonresan som mamma fått i 50-årspresent av mig. Vi hade strosat runt Covent Garden och däromkring och det började bli dags för lunch. Vi hade inga direkta planer på var vi skulle äta, vilket alltid är lite riskabelt, men såg då en söt, handmålad skylt i grönt som det stod Burgers på och bestämde oss för att gå in. Restaurangen var väldigt liten men med imponerande många små kvadratiska bord utspridda på det rutiga golvet. Från ett enormt fönster sken vårsolen in. Vi satte oss ner vid det enda lediga bordet, beställde och i väntan på maten betraktade vi väggen vi satt jämte. Den var tapetserad med diverse klassiska bokomslag från Penguin Books.
Plötsligt såg mamma ut som hon sett Gud uppenbara sig bakom min rygg för hon bara stirrade hänfört.
"Vad är det?"
"Låten!"
Det var först då jag hörde det. Eftersom mamma inte varit hemma på sin faktiska födelsedag hade jag gett henne det tal jag tänkt hålla om hon haft fest och texten inleddes med en omnämnan av hennes genom tiderna absoluta favoritlåt: Solsbury hill. Verkligen inget som brukar spelas på radio och ingen låt jag egentligen hört särskilt ofta – men nu strömmade den alltså ut i rummet tillsammans med de varma solstrålarna och vi satt tysta till låten försvann lika plötsligt som den dykt upp.
Allt i huset var borta. Alla möbler, alla saker, allt som för mig satt fast i det enda hem jag någonsin haft. Allt var borta. Allt utom jag. Ett sista dygn hade jag kvar innan det var dags att lämna ifrån sig nycklarna. Vansinne, enligt de flesta, att stanna kvar i ett uttömt hus och inte bara ge med sig. Men för mig var det självklart. Jag skulle vara kvar där så länge som möjligt. Även om det innebar att sova på en madrass på golvet i det rum som en gång varit mitt, där de enda spåren som fanns kvar av att vi bott där var de blekta väggarna som lämnat rutor efter tavlorna.
Det enda förutom madrassen som av någon slump blivit kvar var skivspelaren med tillhörande monsterförstärkare. Jag vet inte, jag tror inte den fick plats i sista flyttlasset helt enkelt. Så jag kopplade in den, pluggade in mobilen och av någon anledning spelade jag Royals, kanske för att den har så mycket bas, kanske för att den varken är glad eller ledsen. Jag vred i alla fall på basen så mycket att det vibrerade i bröstet när låten började spela. Sen gick jag planlöst runt i det uttömda vardagsrummet medan musiken fyllde hela rummet. I tre minuter fick huset vara fullt igen, fullt av ljud, även om jag aldrig varit så tom.
Samtidigt som jag försökte sköta mitt jobb en stressig dag på BC låg jag i ett hemligt budkrig via sms för att köpa min lägenhet. Det här är ett jobb där man liksom inte kan ta en paus eller göra klart imorgon, så det var en påfrestande dag minst sagt, när varje sms fick det att rycka till i kroppen och det ibland var ett nytt bud, men lika ofta var mamma som frågade om det kommit ett nytt bud. Men efter att ha låtsats gå på toa liiiite för många gånger för att det skulle verka som att jag har ett fungerande tarmsystem och istället ringt mäklaren stod det klart: Jag fick köpa lägenheten OM jag kunde skriva på ikväll.
Tiden fanns inte att dra till sig uppmärksamheten från alla som laddade inför sändningen 20 minuter bort och berätta vad som hänt, särskilt inte med tanke på att detta innebar att jag på något sätt var tvungen att gå 40 minuter tidigare.
På något mirakulöst vis lyckades jag ändå bli klar i tid och vände mig mot Miriam som var van att jag skulle sitta där en timme till.
"Jag måste gå..."
"Jaha? Har det hänt nåt?"
"Ja... jag har fått en lägenhet. Men jag får bara köpa den om jag kan skriva på nu."
Två kollegor som dröjt sig kvar tittade upp, jag hade helst önskat att de inte hört mig eftersom man ju fan inte kan gå hem så här mycket tidigare, inte när man ska ansvara för att programmet går att titta på i efterhand. Jag svalde hårt. De stirrade på mig.
"Vad väntar du på? Spring!"
"Ja, spring för fan! Skynda dig!"
Jag slängde på mig kappan i farten och skyndade mig ut. I hissen började lyckokänslorna komma, även om jag inte vågade bli glad förrän det var helt påskrivet. Budgivningskriget hade ju tagit slut för bara någon timme sen, än fanns det tid för motbud.
I hissen sökte jag på den låt jag lovat mig själv att inte lyssna sönder, då det är min absoluta favorit (om man hade en patronus-låt istället för ett djur skulle detta vara min). Fix you, med Coldplay. När jag var yngre lyssnade jag bara på versionen som är i musikvideon på Youtube, för av någon anledning har själva singeln på Spotify inte samma sting. Men när jag darrhänt skrev in orden i sökrutan upptäckte jag att under originalet låg en annan låt som hette "Fix you – Video Edit". Var det värt chansningen? Skulle det visa sig vara en usel remix? Jag chansade.
Nu var det bråttom till bussen och jag småsprang genom bottenplan på den öde byggnaden. Det visade sig vara rätt version av Fix you, som jag inte hört på hur länge som helst. Medan låten stegrade översköljdes jag av känslan att nu, NU. Det är nu det äntligen händer. Nu lossnar det. Stunden jag drömt om så många år, som jag började misstänka aldrig skulle komma, den är här. Jag har alltid tänkt spela den här låten den dagen min första bok blir publicerad, men jag insåg nu att det här är en dröm jag också haft.
I höjd med den lilla uppförsbacke på vägen mot tunnelbanan nådde låten sitt klimax och jag började springa. Det rev i lungorna av den kalla luften och allt jag hörde var låten som inte längre kom från mina hörlurar, den var allomslutande. Jag sprang på ben jag inte längre hade känsel i, men jag var inte rädd för att ramla för jag visste att i sånna här ögonblick händer inte det. Ingen ramlar på film.